Prenumerera gratis på vårat nyhetsbrev
med platsannonser, produktnyheter,
utbildningar och mycket mer.
Det är kris. Eller snarare många kriser. Kriser på kö, kriser som avlöser varandra. Kriser som idogt pockar på vår uppmärksamhet. Kriser vi måste ta tag i, lösa och bemästra eller bara kringgå om det nu vore så enkelt.
Just nu har vi en regeringskris som tar den mesta uppmärksamheten. En kris sprungen ur vår parlamentariska situation vilket möjligen kan kännas lite lättande. På något sätt är ju den krisen hanterbar. Det hade varit värre om det verkligen hade varit en politisk kris, orsakad av att den demokratiska processen satts ur spel. Då hade det verkligen funnits anledning till oro. Förvisso känns det olustigt och oroligt när vårt land inte kan styras av en handlingskraftig regering samtidigt som det kan vara uppfriskande för en demokrati att ta sig an den här typen av kriser. Nu får våra folkvalda inte bara ventilera åsikter utan även ta sig an insikter för att bereda, fundera och lösa den uppkomna situationen. Och kan det bli så att den med skymd sikt utan vidgade vyer blir förlorare?
I tider av kris gäller det att hålla tungan rätt i mun och navigera rätt. När det gäller klimatkrisen är krönikör Lars Andrén rädd att mänskligheten är ute på djupt vatten. Foto: Ulrik Hammarsträng
Än värre är det med den pandemiska coronakrisen. Den är betydligt mer oroande och svårhanterlig. Ett virus som far runt på vår jord, från kontinent till kontinent i den ena skepnaden efter den andra. I ena stunden går smittotalen ner för att plötsligt gå upp igen. Vissa länder öppnar upp och andra stänger ner. En kris utan slut känns det som. En kris svår att förstå. Det lilla viruset går inte att se men lamslår nationer, far fram som en farsot, skoningslöst och utan pardon. Sjukdom och död följer i dess framfart och vi står lamslagna och rädda för vad som sker härnäst. Hoppet och ljuset syns dock runt hörnet. Restriktionerna lättar, livet börjar normaliseras och vi hoppas och vi tror att allt ska bli som förr. Att få umgås, att få träffas, att ge en nära vän eller släkting en spontankram, eller bara att ta en bit mat på favorithaket. Nu ser vi ljuset i tunneln, här råder ingen skymd sikt, hoppet har vänt åter!
Annat är det med klimatkrisen. Där viner åsikter i strid ström, kors och tvärs. Alla vet något, alla har en uppfattning men vem är det egentligen som bär på sanningen? Vem sitter med den sanna insikten, de insikter som vi måste ha för att kunna ta tag i och lösa problematiken? Det är ju inte svårare än att det vi inte känner till, eller vill känna till, kan vi ju inte förändra. Klimatproblematiken väcker känslor som krockar, ger upphov till frågor som blir obesvarade och tillåter individuella föreställningar vägleda. Här råder om något en skymd sikt för problemet, tveksamma insikter och åsikter som stundtals överröstar sakligheten.
Klimatförändringarna är inte demokratiska eller förskonande, utan är precis som coronaviruset opålitligt och oförutsägbart. Det enda förutsägbara och givna är att vi måste göra något, det finns som det numer uttrycks ingen Planet B att förlita sig på. Vi har inga klimaträttigheter, klimatkrisen har ingen humaniora, vi står alla likvärdiga inför hoten, även om konsekvenserna naturligtvis kommer bli väldigt olika beroende på var vi är på vår planet. Den stora frågan är hur vi kan bibehålla vår frihet med klimathotet hängande över oss? När naturkatastroferna och klimatförändringarna slår till finns ingen social rättvisa och naturen kommer inte heller ge oss några rättigheter.
Det finns inget att vänta på. Vi måste agera nu, alla. Störst ansvar har naturligtvis de ledande politikerna och då i första hand de ledare som har makten i de stora ekonomierna. Men ingen kommer undan. Vi har alla ett ansvar, vi gör våra val. Val av politiker, val av konsumtion, val av handling och val av påverkan. Allt vi gör har betydelse. Allt vi företar oss har en påverkan på klimatet och naturen. Det är vi människor som är medlet till förändring, inget annat. Det brukar anges som atropocen, människans tidsålder. En geologisk epok med start under det tidiga 1800-talet med innebörden att mänskligheten utgör en betydande faktor för jordens geologiska förändring av klimatet och ekosystemet. Först när vi inser detta, diametralt i samhället, finns det hopp för förändring. Insikten i att vi själva bär huvudansvaret är helt avgörande för att nå de resultat som måste uppnås för att klara klimatkrisen. Och frågan är hur långt vi måste gå för att rädda mänskligheten?
Och det är här problemen börjar. Åsikter viner och fladdrar mer eller mindre osäkert bland fastlagda insikter och forskningsresultat. Hur vet vi att det är en åsikt eller insikt, hur vet vi att tagna eller avsaknaden av tagna beslut förlitar sig på rätt fakta. Gömmer vi oss bakom en skymd sikt för att vi inte vill se eller uppfatta verkligheten? I krisernas tidevarv är utmaningarna många. Nu gäller det att vi vågar se verkligheten i vitögat och ta de beslut som måste tas. Allt vi gör måste ta hänsyn till planetens långsiktiga utveckling. Det vore bra att hitta ett grönt BNP-mått som aktualiserar de konventionella tillväxtmålen som orimliga. Det måste skapas incitament och lönsamhet för att vara och verka för klimatsmarta handlingar. Vår marknadsekonomi måste utgå ifrån de planetära gränserna, vi kan inte ta mer resurser än vad som återförs. Det cirkulära samhället måste ges företräde framför den linjära konsumtionen. Målet bör bli att definiera och stimulera en grön, expansiv ekonomi.
När viljan och kraften finns hos tillräckligt många kommer processen igång på allvar. Och vi är nära nu. Omställningen till ett hållbart samhälle är i full gång och det går fort. Snart når vi den tipping point som sätter rejäl snurr och fart på processen och där vi enskilda individer gör skillnaden. Det är våra personliga val som till slut fäller avgörande. Det är om möjligt en liten tröst i sammanhanget!
Ha nu en trevlig sommar så tar vi upp nya trådar inför höstens kåserande.
Lars Andrén
Krönikör
| Dela |
 |
Tillbaka |
Rent vatten i kranen och fungerande avlopp kostar mer för hushållen. Under 2026 steg kostnaden för ett genomsnittligt hushåll med 8 procent till 1 046 kronor i månaden. Det är dock stora skillnader mellan kommunerna.
Energimyndigheten publicerar ny detaljerad statistik över energianvändningen i svenska skolor. Den detaljerade statistiken ger en fördjupad bild av hur värme, kyla, fastighetsel och verksamhetsel används i landets skolbyggnader.
Den svenska datacenterindustrin bidrar med 57,8 miljarder kronor till BNP och stöder nästan 12 000 arbetstillfällen. Det visar en ny rapport.
Nu är det klart vilka projekt som får medel inom 2026 års SVU-utlysning. Årets satsningar omfattar bland annat resurseffektivitet, uppströmsarbete, klimatomställning och digitalisering.
Uppsala Vatten uppmanar invånarna i Vänge att inte dricka det kommunala vattnet. Detta på grund av förhöjda halter av uran.
EMTF:s generalsekreterare och vd, Jaana Petherbielke, tar över som tillförordnad ordförande. Det står klart efter föreningens digitala årsmöte den 26 maj.
Slussen.biz fanns på plats när Swegon bjöd in till RE:thinking - en dag om framtidens hållbara fastigheter på det anrika danspalatset Nalen i Stockholm.
På uppdrag av Konkurrensverket har teknologie doktor Sofia Lingegård vid Kungliga Tekniska högskolan kartlagt och analyserat hur cirkulära affärsmodeller används i offentlig upphandling i Sverige.
Elnätsavgifterna fortsätter att öka kraftigt och stiger med i genomsnitt 8 procent. De bolag som infört effektavgifterna höjer elnätsavgifterna betydligt mer än övriga bolag. Det visar Nils Holgersson-gruppens årliga rapport.
Genom att tilläggsisolera eluppvärmda småhus kan effektbehovet kalla vinterdagar minskas med 1,3 GW. Det motsvarar en genomsnittlig svensk kärnkraftsreaktor eller fem procent av elanvändningen när den är som störst. Det visar en ny rapport.
